Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.​​​​​​

Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.​​​​​​

Evästeasetuksesi on tallennettu.
Siirry etusivulle
Aihe: Redaktionellt

Ny matematik vid förhandlingsborden

Julkaistu

Sini Silvàn

päätoimittaja

PÅ BIL- OCH TRANSPORTARBETARFÖRBUNDET AKT:s avtalsbranscher har kollektivavtalsförhandlingarna pågått i nästan tre månader. Det är fråga om löner, arbetsvillkor och ett hårt mediespel. Allt är inte som det ser ut, utan hur man fått det att se ut. Detta är ingen slump just före valet.

Inflationen påfrestar. Trots det har försöken att hålla fast vid realinkomstnivån skällts till egoism. Fackförbundet uppfyller sin grunduppgift när det förhandlar om lönerna. Allt annat skulle vara fel. Utan förhandlingar skulle arbetsgivarna inte höja lönerna, fast konsekvensen skulle vara minskande av köpkraften och problem för nationalekonomin. Man kunde kalla det även relativt opatriotiskt?

HELA FINSKA AVTALSSYSTEMET började leta en ny form när Näringslivet EK bröt sig ur trepartssystemet. EK meddelade att den slutar vara förhandlingspart, men tog istället rollen som förhandlingsbordens sufflör.

Enligt svenskt recept började man baka den så kallade nya finska modellen, där en bransch, exportindustrin, bestämmer löneökningsnivån. Från modellen glömde man det svenska arvet, diskussionskulturen som utvecklats sedan 1930-talet och konsten att enas. Till Finland har man försökt importera en mager kopia.

Vid förhandlingsborden behövs det dialog, för man förhandlar även om annat än pengar. Som ett exempel är frågan ska en bussförares arbetsbundenhetstid vara 11,5 timmar även i fortsättningen? Under en arbetsdag kan tiden mellan toalettbesöken bli till och med 5,5 timmar. Arbetet har på grund av konkurrensutsättningen blivit fulltaktat och förarna är utmattade. Detta borde diskuteras och stort.

Det är synd att man slösade bort nästan två första månaderna av avtalsförhandlingarna. Först när exportindustrin fått sina kontrakt, kunde arbetsgivarparten börja uttala sig. Tiden gick ut och de gamla avtalen upphörde, arbetsfredsplikten slutade och ledde till strejker.

Riksförlikningsmannen hade möjlighet att förmedla och undvika strejker. I det första förlikningsförslaget erbjöds AKT endast 5,8 procents höjningar, långt under den allmänna linjen. Förslaget var en urholkad version i peng- och textväg. Som följd av att övertolka höjningstidpunkterna, meddelade arbetsgivarna trots att 5,8 är sju. På så sätt liknar procenträkningen kejsarens nya kläder. Där det är ingenting, finns det inte något.

INTE ALLA ÄR FACKLIGT ORGANISERADE eller deltar i strejker. Men vägrar någon arbetare förmånerna som facket förhandlat såsom lönehöjningar, sjuklön eller övertidsersättning? Hela förhandlingssystemet är ett stort gemensamt intresse.

Nu hoppas vi på en snabb överenskommelse och en traditionell kalkylering. Det är alltid två parter som förhandlar. Ifall inte, förhandlar man inte.